Varför mår vi så dåligt?

Varför mår vi inte bra? Vi är ju bäst i världen på välfärd och jämställdhet.
DN: "Psykisk ohälsa vanligaste sjukdomen bland kvinnorna"
Carl Hamilton funderade över detta 2007: "Den svenska lyckan - ett blågult spöke":

"Det var inte första gången Maria återvände till Argentina, men den här gången var det annorlunda.[...]
Den här gången kom hon tillbaka till Sverige med en undran: det är någonting som faktiskt fungerar där borta, men uppenbarligen inte här. 

Barnen blommade ut och tyckte om att ha föräldrar som var just föräldrar, utan att det kändes som ett fruktansvärt personligt nederlag.
 Sextioåringarna följde med på diskotek sent på natten. Ingenting konstigt med det, visade det sig. Fastrar och farbröder. Alla på väg ner till havet för att se solen stiga upp. Unga, gamla, medelålders.
Kvinnor och män dansade tango.

För första gången kom hon tillbaka med misstanken att det var något som gått snett här i Sverige. Ett slags kramp.[...]

Hur kommer det sig att vi inte är lyckligare, när vi har det så bra?
Vi säger: jag vill bli sedd för den jag är, inte för mitt kön.
Jag vill bli sedd för den jag är, inte för min ålder. Jag vill vara den jag är, inte barn eller vuxen.

Men på tidningarnas löp läser jag om barn som inte kan (eller vill) tala med sina föräldrar, utan ringer till en krisjour. [...] Om detta svenska 'jag' finns mycket vackert att säga. Men det dansar inte tango.             Carl Hamilton"

Vi är bäst på att krossa det naturliga livet, det liv som evolutionen anpassade oss till.
Familjen är krossad. Moderskapet är värdelöst. Män ska amma och byta blöjor.
Det är väl klart att vi mår för djävligt!

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!