"Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna"
Uppdaterad 2010-11-28 00:12.
Publicerad 2008-04-08 00:50
Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den
politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl-
och flyktingfrågor.
Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel
beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio
varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså
en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest
utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som
massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället
har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör
invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda
hur mycket de
människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i
skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför
stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar Sandelin, journalist,
socionom och tidigare pressombudsman på Bris.
Från mitten av sjuttiotalet
och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i
Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag
från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in
i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd
semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag
betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert
visste hade svarta jobb vid sidan om - allt för att undvika obehagliga
konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl
försörja dem som en folkloristisk färgklick." I backspegeln är det
tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det
civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna
och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt
bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk
bakgrund.
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för "Nisse i Hökarängen".
På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter "Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006". Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.
Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för "särskilt ömmande") uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.
Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: "flyktingliknade skäl", "de facto flykting", "skyddsbehövande".
Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.
Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln "främlingsfientlig/rasist" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.
Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att "endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent". Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.
I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället ska våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."
Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.
Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.
Gunnar Sandelin
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för "Nisse i Hökarängen".
På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter "Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006". Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.
Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för "särskilt ömmande") uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.
Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: "flyktingliknade skäl", "de facto flykting", "skyddsbehövande".
Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.
Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln "främlingsfientlig/rasist" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.
Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att "endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent". Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.
I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället ska våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."
Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.
Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.
Gunnar Sandelin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar