Förringa inte terrorhotet
Nasserdine Menni dömdes i förrgår till sju års fängelse för terrorfinansiering.
|TERRORISM|
Han hade investerat minst 62 000 kronor i sin nära vän Taimour Abdulwahab, som den 11 december 2010 gav sig ut i julhandeln i Stockholm med avsikt att, som han skrev i sitt avskedsbrev, döda svenskars "barn, döttrar, bröder och systrar". Abdulwahab ansåg att den svenska yttrandefrihetens skydd av konstnären Lars Vilks, och det svenska deltagandet i FN-operationen i Afghanistan gav honom rätt att i Guds namn dräpa så många han kom åt. Enligt en FBI-utredning som Svenska Dagbladet har citerat skulle dödssiffran kunnat ha räknas i fyrtiotal om terroristen hade lyckats. Det gjorde han ju inte, gudskelov.
Men med tanke på hans mordiska målsättning och hur nära den var att uppfyllas är det anmärkningsvärt att den utdragna rättegången mot sponsorn Menni i princip har passerat obemärkt förbi den svenska debatten.
Det fanns för all del aldrig riktigt någon svensk debatt om Taimour Abdulwahab. Han gick till historien som en ensam Åsa Nisse-terrorist som, med Jan Guillous ord, "fumlade ihjäl sig". Den beskrivningen har visat sig stämma dåligt överrens med verkligheten: Abdulwahab hade både ett internationellt kontaktnät och sakkunnigt konstruerade sprängladdningar. Men bilden satte sig eftersom den är så bekväm. Det finns hos många ett stort behov av att avfärda blotta diskussionen om islamistisk terror. Samma personer som med rätta är angelägna att diskutera den ideologiska bakgrunden till Anders Behring Breiviks terrorhandlingar blundar medvetet inför den islamistiska terrorns politiska kontext.
Jag minns fortfarande med fasa hur tongivande debattörer på Twitter reagerade på att Stockholm för första gången hade utsatts för ett islamistiskt motiverat självmordsattentat. Det var som när Tage Danielsson i sin berömda sketch förklarade att härdsmältan i Harrisburg var så osannolik att den inte ens hade hänt. Det främsta problemet med det islamistiska terrordådet var uppenbarligen att det kunde ge människor intryck av att det finns en risk för islamistiska terrordåd.
Bara några veckor efter attentatet greps tre svenska medborgare som senare dömdes till tolv års fängelse för att ha planerat en massaker mot medarbetarna på den danska tidningen Jyllandsposten. Men inte heller det minskade beröringsskräcken.
Anledningen till att så många vill avfärda eller förlöjliga problemet med våldsam islamism är givetvis att så många andra vill förstora upp det. Men det är svårt att tänka sig ett sämre sätt att bekämpa högerextremister än att reducera varje debatt om våldsam islamism till ordmärkning och relativisering.
De allra flesta klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt: inse att förekomsten av ett begränsat men reellt hot från våldsamma islamister inte betyder att konspirationsteorierna om ett islamistiskt maktövertagande är sanna. Att en mindre grupp människors sjuka politiska föreställningar inte säger något om det enorma kollektivet muslimer.
Det måste gå att bekämpa islamofobi och radikal islamism samtidigt, båda två företeelser som mest drabbar muslimer, för övrigt. Risken är annars att de högerextrema, om det verkligen skulle smälla, har fått en krattad manege till skänks.
Han hade investerat minst 62 000 kronor i sin nära vän Taimour Abdulwahab, som den 11 december 2010 gav sig ut i julhandeln i Stockholm med avsikt att, som han skrev i sitt avskedsbrev, döda svenskars "barn, döttrar, bröder och systrar". Abdulwahab ansåg att den svenska yttrandefrihetens skydd av konstnären Lars Vilks, och det svenska deltagandet i FN-operationen i Afghanistan gav honom rätt att i Guds namn dräpa så många han kom åt. Enligt en FBI-utredning som Svenska Dagbladet har citerat skulle dödssiffran kunnat ha räknas i fyrtiotal om terroristen hade lyckats. Det gjorde han ju inte, gudskelov.
Men med tanke på hans mordiska målsättning och hur nära den var att uppfyllas är det anmärkningsvärt att den utdragna rättegången mot sponsorn Menni i princip har passerat obemärkt förbi den svenska debatten.
Det fanns för all del aldrig riktigt någon svensk debatt om Taimour Abdulwahab. Han gick till historien som en ensam Åsa Nisse-terrorist som, med Jan Guillous ord, "fumlade ihjäl sig". Den beskrivningen har visat sig stämma dåligt överrens med verkligheten: Abdulwahab hade både ett internationellt kontaktnät och sakkunnigt konstruerade sprängladdningar. Men bilden satte sig eftersom den är så bekväm. Det finns hos många ett stort behov av att avfärda blotta diskussionen om islamistisk terror. Samma personer som med rätta är angelägna att diskutera den ideologiska bakgrunden till Anders Behring Breiviks terrorhandlingar blundar medvetet inför den islamistiska terrorns politiska kontext.
Jag minns fortfarande med fasa hur tongivande debattörer på Twitter reagerade på att Stockholm för första gången hade utsatts för ett islamistiskt motiverat självmordsattentat. Det var som när Tage Danielsson i sin berömda sketch förklarade att härdsmältan i Harrisburg var så osannolik att den inte ens hade hänt. Det främsta problemet med det islamistiska terrordådet var uppenbarligen att det kunde ge människor intryck av att det finns en risk för islamistiska terrordåd.
Bara några veckor efter attentatet greps tre svenska medborgare som senare dömdes till tolv års fängelse för att ha planerat en massaker mot medarbetarna på den danska tidningen Jyllandsposten. Men inte heller det minskade beröringsskräcken.
Anledningen till att så många vill avfärda eller förlöjliga problemet med våldsam islamism är givetvis att så många andra vill förstora upp det. Men det är svårt att tänka sig ett sämre sätt att bekämpa högerextremister än att reducera varje debatt om våldsam islamism till ordmärkning och relativisering.
De allra flesta klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt: inse att förekomsten av ett begränsat men reellt hot från våldsamma islamister inte betyder att konspirationsteorierna om ett islamistiskt maktövertagande är sanna. Att en mindre grupp människors sjuka politiska föreställningar inte säger något om det enorma kollektivet muslimer.
Det måste gå att bekämpa islamofobi och radikal islamism samtidigt, båda två företeelser som mest drabbar muslimer, för övrigt. Risken är annars att de högerextrema, om det verkligen skulle smälla, har fått en krattad manege till skänks.
| Av Johannes Forsberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar