Vi förstår varandra. Vi har så mycket gemensamt att det känns som om vi känt varandra hela livet. Vi skrattar åt samma saker, har samma värderingar. Vi hör till samma folk. Mitt folk är hennes folk. Min snart 90-åriga granne. Mitt folk, det känner vi båda.
- Lika barn leka bäst.
- Man ska ta seden dit man kommer.
Våra förfäder var kloka som gav oss dessa ord.
Ibland möter även jag en och annan invandrare. De allra flesta möter aldrig min blick. De nickar aldrig vänligt. Säger aldrig hej. Inte ens när vi möts ensamma på den smala gångstigen och jag drar mig och hunden upp på gräsmattan för att släppa fram dem, inte ens då visar de att jag existerar. Jag är en otrogen, en oanständig kvinna, som inte täcker mig. Dessutom har jag en oren hund. Iskyla i ansiktena. Inte mitt folk.
I det mötet är det inte jag som skapar främlingskapet. Det är inte jag som skapar "vi och dom".
Jag tänker inte "mitt folk", när jag möter dem. Det gör inte de heller. Men den viktiga skillnaden är att jag är född här. Min släkt är född här. De har kommit hit. Nyss kommit hit.
Varför? Varför kommer de hit, om de föraktar oss så mycket?
Okej, det finns ett undantag. En ung man som hälsar vänligt. Men det räcker inte.
Läs även andra bloggares åsikter om invandring, vi och dom, främlingsfientlighet, Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar