Yttrandefrihet för islamkritik?

Att varna för islam kan vara farligt. Ibland kostar det livet. Ibland får man en yxa i dörren. Ibland blir man nedslagen och misshandlad.

Som bloggare kan man få inlägg borttagna eller tvingas sluta blogga. Den som varnar för islam har ingenting att vinna, men allt att förlora. Ändå fortsätter vi att varna. Varför?

Jag tror det beror på att alla människor instinktivt känner en moralisk plikt att varna sina medmänniskor för den stora fara som man ser, men som andra ännu inte upptäckt.

Tänk dig att du står på stranden och plötsligt ser hur tsunamin dyker upp vid horisonten. Har du då inte en moralisk skyldighet att ropa och skrika ända tills alla fattar att det är allvar? Du skriker även om de skrattar åt dig och säger att den där lilla vågen är väl ingen fara. Du fortsätter att varna för att du VET att det är farligt!

På samma sätt som när Churchill varnade för Hitler. Världen skrattade. Den lille mannen med den löjliga mustaschen var väl ingen fara. Man valde att lyssna på den naive "fredsmäklaren" som sade "Fred i vår tid". Efteråt, när allt var för sent, insåg man att Churchill hade haft rätt.

Jag menar att det är precis samma sak idag. Vi som varnar blir tystade, hånade och kallade rasister och främlingsfientliga. Men vi ser faran och vi låter oss inte tystas. Vi fortsätter varna och varna och varna. Tills alla inser faran.

Nåväl, bör nu inte yttrandefriheten gälla även oss? Även om alla andra skrattar åt oss eller avskyr oss? Yttrandefriheten bör gälla alla, även de med obekväma åsikter. Annars ÄR det ingen yttrandefrihet.

Dagens ordspråk: Barmhärtighet mot ulven är vrånghet mot fåren.
Dagens MILLD: "Varje land har ett ansvar för sina egna medborgare". Så stod det i den proposition som om immigrationspolitik som s-regeringen arbetat fram 1991 (men som drogs tillbaka av regeringen Bildt).

Läs även andra bloggares åsikter om islam, yttrandefrihet,
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!