torsdagen den 19:e april 2012

En klok författare

Något som gör mig glad är när jag upptäcker en "vanlig" icke-politisk människa, som helt eller delvis delar mina åsikter, eller som bara säger något klokt helt enkelt.
Exemplen är hämtade från DN:s debattserie "Hatet och politiken"

Författaren Fredrik Ekelund: Vänstern vägrar tala om hela verkligheten:
"Att självmordsbombaren på Bryggargatan drevs av ett lika starkt hat till vårt samhälle som Breivik och kunde ha dödat nästan lika många som denne ifall hans tekniska kompetens varit något högre, nämns inte. Det verkar inte passa in i bilden, lika lite som den i sista stund avvärjda attacken mot Jyllands-Postens redaktion."
Fredrik Ekelund igen: Hellre dialog än kortslutning av det offentliga samtalet:  
"Angående det luddiga 'islamofobi'-begreppet kan man ställa sig frågan om det i så fall handlade om 'kristofobi' när en Diderot eller Hedenius kritiserade kristendomen. Fobi har man mot spindlar, ormar, människor mm – inte mot världsåskådningar. [...]

Vid denna vägs ände står i dag ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams, med sitt uttalande om att England (upplysningens egentliga hemland) inte har någon annan väg att gå än att införa sharialagar för den stora, muslimska minoriteten.
Trycket från flera av de stora, muslimska organisationerna i England är så pass starkt, menade han. När jag 'ältar kulturrelativismen' är det inte för att göra gemensam sak med 'högern', som Linton skriver, utan för att jag är rädd för att den, indirekt, bäddar för extremhögern.
I DN (14/1) skriver Lena Andersson om att cirka 70 000 personer i Sverige mellan 16 och 25 lever i en situation där hedersförtrycket är reellt.
I sin 'Kampen om islam' beskriver den franske islamologen Gilles Kepel en kamp han menar avgörs i Europas förorter och som Nalin Pekgul apostroferat i flera inlägg på Newsmill från sin utsiktspunkt i Tensta när hon beskrivit en miljö där religiösa åsiktspoliser trakasserar kvinnor och tjejer för att dessa inte klär sig 'rätt'. I arbetet att komma tillrätta med sådana förhållanden litar jag dock mer på Diderot, Pippi Långstrump och en muslimsk upplysningsrebell som den lesbiska Irshad Manji än på Tariq Ramadan och en kulturrelativistisk vänster som verkar ha fastnat innanför tullarna och fått fel på kompassen. Men framför allt dialog, alltså. Inte kortslutning av det offentliga samtalet."

Ekelund skriver: "När jag 'ältar kulturrelativismen' är det inte för att göra gemensam sak med 'högern', som Linton skriver, utan för att jag är rädd för att den, indirekt, bäddar för extremhögern."

Men Ekelund förklarar inte varför kulturrelativismen bäddar för "extremhögern". Jag får gissa. Kan det bero på att kulturrelativismen tycker att alla kulturer, även islams, är lika goda? Och att "extremhögern" har insett att så icke är fallet? Och att vanligt folk inser att "extremhögern" har rätt?

Bo Rothstein: (Vänstern måste rannsaka sig själv) uttrycker det såhär:
"Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn."
Vanligt folk vill inte att deras länder ska anpassas till muslimernas kultur. Islamismen är av ondo. Fler och fler inser detta. Därför växer de invandringskritiska partierna i Europa.

Fredrik Ekelunds läsvärda artikel från 2006: Etniska svenskar föraktas.
Den skrev jag om 2009: Föraktet för svenskarna. Jag har placerat min blogg i Norrköpingbloggkartan.se!

1 kommentar:

  1. ISLAMOFOBI OCH AUTOGENOCID

    Hur kunde vi godmodiga svenskar bli så onda bara över en natt? Islamofobiska och främlingsfientliga ”hatare”?

    I min ungdom, före 1980-talet, fanns inte ens ordet ”islamofobi” i det svenska språket. Få hade ens hört talas om den gamla ökenvariant av judendomen som hette ”islam”.

    I min ungdom fanns det inte heller några nazister i Sverige. Nazismen, en rent tysk företeelse, var beroende av Hitler och var för Sveriges del överspelad i och med hans död 1945. Inte heller fanns någon rasism. Själv tror jag mig inte ha använt eller ens tänkt detta ord före 40-årsåldern.

    Den svenska ”rasismen” och ”fascismen” föddes på 1980-talet. I och med att en snabbt ökande och aldrig upphörande flod av utlänningar från främmande världsdelar plötsligt (fr.o.m. 1970-talet) började slussas in i landet för att stanna där för alltid och i och med att några modiga män då vågade föreslå en liten begäran till sina folkvalda:

    ”När frågade ni oss? Vi vill ha en folkomröstning om invandringsfrågan och Sveriges invandringspolitik.”

    Något svar gavs aldrig. Men det var i detta ögonblick Sverige fylldes av påstådda rasister och smygrasister, nazister och fascister. Och av nästan lika många smarta entreprenörer med näsa för en splitterny, blomstrande bransch – ”högerpopulism”-bekämpning.

    http://al-lodenius.com/studiematerial/studier-kring-krutdurk-europa/

    http://www.resume.se/nyheter/media/2012/01/21/jag-vill-beratta-om-varfor-folk-ar-radda-for-varandra/

    Frågan kan och får fortfarande inte ens yttras: ”Kan svenska folket få ta egen ställning till massinvandringspolitiken genom en objektivt genomförd folkomröstning?” Det är just ordkombinationen ”evig invandring-folkomröstning” som är så farlig i Sverige, att den numera inte ens kan utsägas öppet.

    Sveriges politiskt underblåsta och med alla medel uppmuntrade (diktatoriskt verkställda) autogenocid eskalerar:

    http://www.friatt.se/fortsatt-fler-asylsokande-och-arbetskraftsinvandrare-i-ar/

    http://svenssonsfortvivlan.blogspot.com/2011/02/repris-arabisk-utbildning-hur-man.html

    Just nu tar Sverige emot flest invandrare (främst från Afrika och Mellanöstern) per capita i hela västvärlden. Några med asylskäl, de flesta bidragsinvandrare utan identitet och med påhittade asylskäl, anknytningsfall eller (verkliga eller föregivna) ”anhöriga”. Sverige är också det största biståndsgivarlandet i hela världen. Bland mottagarna av svenskt, ekonomiskt bistånd befinner sig bl.a. Ryssland, Kina och Indien. Inte heller i fråga om biståndspolitiken är folket tillfrågat.

    Ty denna fråga har avgjorts i ”svensk, demokratisk ordning”. Dvs. av små kretsar i slutna riksdagsrum och av apparatchikar på slutna medieredaktioner.

    ”Ensamkommande barn”: ”Enligt en ny studie från internationella migrationsorganet IGC toppade Sverige EU-ligan vad gäller asylansökningar från s k ensamkommande under perioden 2010-2011. Sverige tog emot 5050 ansökningar medan England intog en andraplats med 2 641 och Belgien på tredjeplats med 1941 ansökningar. – Bara under 2011 var siffran 2657 i Sverige. Och prognosen pekar på ca 3200 för 2012, enligt Migrationsverket. – Det rör sig nästan uteslutande om män, primärt från Afghanistan, Irak och Somalia som vill slippa prövas på samma villkor som alla andra. Om de söker som ´barn´ tillämpar Migrationsverket synnerligen ömmande omständigheter och chansen till PUT är närmast sannolik kontra om de varit ´vuxna´.” (Källa: Avpixlat 15/4 2012.)

    Ett snabbt och fullständigt folkutbyte är målet.

    Lägg de nya orden på minnet: myndighetsinternalisering och AUTOGENOCID.

    / Info

    SvaraRadera