En klok författare

Något som gör mig glad är när jag upptäcker en "vanlig" icke-politisk människa, som helt eller delvis delar mina åsikter, eller som bara säger något klokt helt enkelt.
Exemplen är hämtade från DN:s debattserie "Hatet och politiken"

Författaren Fredrik Ekelund: Vänstern vägrar tala om hela verkligheten:

"Att självmordsbombaren på Bryggargatan drevs av ett lika starkt hat till vårt samhälle som Breivik och kunde ha dödat nästan lika många som denne ifall hans tekniska kompetens varit något högre, nämns inte. Det verkar inte passa in i bilden, lika lite som den i sista stund avvärjda attacken mot Jyllands-Postens redaktion."

Fredrik Ekelund igen: Hellre dialog än kortslutning av det offentliga samtalet:  

"Angående det luddiga 'islamofobi'-begreppet kan man ställa sig frågan om det i så fall handlade om 'kristofobi' när en Diderot eller Hedenius kritiserade kristendomen. Fobi har man mot spindlar, ormar, människor mm – inte mot världsåskådningar. [...]

Vid denna vägs ände står i dag ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams, med sitt uttalande om att England (upplysningens egentliga hemland) inte har någon annan väg att gå än att införa sharialagar för den stora, muslimska minoriteten.
Trycket från flera av de stora, muslimska organisationerna i England är så pass starkt, menade han. När jag 'ältar kulturrelativismen' är det inte för att göra gemensam sak med 'högern', som Linton skriver, utan för att jag är rädd för att den, indirekt, bäddar för extremhögern.
I DN (14/1) skriver Lena Andersson om att cirka 70 000 personer i Sverige mellan 16 och 25 lever i en situation där hedersförtrycket är reellt.
I sin 'Kampen om islam' beskriver den franske islamologen Gilles Kepel en kamp han menar avgörs i Europas förorter och som Nalin Pekgul apostroferat i flera inlägg på Newsmill från sin utsiktspunkt i Tensta när hon beskrivit en miljö där religiösa åsiktspoliser trakasserar kvinnor och tjejer för att dessa inte klär sig 'rätt'. I arbetet att komma tillrätta med sådana förhållanden litar jag dock mer på Diderot, Pippi Långstrump och en muslimsk upplysningsrebell som den lesbiska Irshad Manji än på Tariq Ramadan och en kulturrelativistisk vänster som verkar ha fastnat innanför tullarna och fått fel på kompassen. Men framför allt dialog, alltså. Inte kortslutning av det offentliga samtalet."

Ekelund skriver: "När jag 'ältar kulturrelativismen' är det inte för att göra gemensam sak med 'högern', som Linton skriver, utan för att jag är rädd för att den, indirekt, bäddar för extremhögern."

Men Ekelund förklarar inte varför kulturrelativismen bäddar för "extremhögern". Jag får gissa. Kan det bero på att kulturrelativismen tycker att alla kulturer, även islams, är lika goda? Och att "extremhögern" har insett att så icke är fallet? Och att vanligt folk inser att "extremhögern" har rätt?

Bo Rothstein: (Vänstern måste rannsaka sig själv) uttrycker det såhär:

"Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn."

Vanligt folk vill inte att deras länder ska anpassas till muslimernas kultur. Islamismen är av ondo. Fler och fler inser detta. Därför växer de invandringskritiska partierna i Europa.

Fredrik Ekelunds läsvärda artikel från 2006: Etniska svenskar föraktas.
Den skrev jag om 2009: Föraktet för svenskarna. Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!