Svenskens enda stolthet: Självföraktet?

En av våra mest svenskföraktande svenskar är Ann-Charlotte Marteus. Hon formligen briljerar i förakt för allt svenskt. Vem kan glömma detta?:
"Men den arabiska kulturen är en urgammal, ofantlig skattkammare. Den svenska kulturen är lite mer som en - etta med kokvrå." Hon broderar ut sitt svenskförakt så här:

"Helt kan Kawthar inte smälta in. Svenska ungdomars rökande, drickande och fria sexualitet rimmar inte med hennes kulturs värderingar. Men det verkar inte vara någon stor sak för henne.
'Jag är arab. Jag följer den arabiska stilen,' säger hon lakoniskt. 'Det är bra.'
Arabisk. Jag hajar till. Det ordet används nästan aldrig längre. I debatten är det bara 'muslimer', 'muslimskt' och 'islam'.
Men den arabiska kulturen är en urgammal, ofantlig skattkammare. Den svenska kulturen är lite mer som en - etta med kokvrå.
Kawthars pappa Abbas brukade lära sina barn att recitera arabiska dikter utantill när de var små. Jag undrar, vad går igenom en kultiverad invandrares huvud när han bestämmer sig för att seriously adoptera den svenska kulturen?
Och får veta att han först och främst måste lära sig att älska juvelen i vår kulturella krona: Emil i Lönneberga."

Ja, där fick vi veta att Emil är strunt jämfört de kultiverade arabiska dikterna. Budskapet är tydligt: Du ska skämmas över att vara svensk!  -----Jag vill inte!-----Jag vill inte skämmas över att vara svensk!-----

Nåväl, här sitter Marteus i TV och vill att Ring P1 ska censurera invandringskritiken.


Emil i Lönneberga! Tack till dig som lagt upp filmen på YouTube! RIP.


Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!