"Daniel Wretström dödades av människor av kött och blod, inte av 'det mångkulturella samhället'. Det finns inget försvar för mord, det här rörde sig om ett sällsynt brutalt och fruktansvärt dåd. Men det handlade inte om svenskfientlighet. Det finns personer av utländskt ursprung som begår brott, vissa av dessa riktar sig mot svenskfödda. Det betyder inte att det handlar om hatbrott. Det räcker inte att gärningsmannen är invandrare och offret svensk. Det krävs också en tanke och en idé om vem brottet riktar sig mot."
Lodenius, precis som hela etablissemanget, väljer att bortse från en del av sanningen. Den att det självklart finns tankar och idéer hos invandrarna om hat mot svenskar. Det finns ju faktiskt invandrargäng som enbart ger sig på svenskar, just för att de är svenskar. De rånar och våldtar aldrig sina egna.
Det är märkligt att Anna-Lena Lodenius inte inser det. Hatet finns inte automatiskt enbart inom den större gruppen. Invandrargängen är inga hjälplösa offer när de väljer ut en ensam svensk. De misshandlar inte den ensamme svensken av respekt för svenskarna.
Felet är att invandrarnas hatbrott inte erkänns som hatbrott!
Vi svenskar behandlas sämre än invandrarna. Vi straffas för att vi, än så länge, är fler än invandrarna!
Är det underligt om vi blir förbannade?
Läs Anna-Lena Lodenius artikel: Daniel Wretström föll inte offer för svenskfientlighet
Läs även andra bloggares åsikter om Anna-Lena Lodenius, hatbrott, svenskfientlighet
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
